Personalpolitik i Landstinget-2018
Liberalerna vill:
Detta bör vi förändra:
• Delegera ut beslutfattandet till personalen. Vi ska ställa tydliga krav om vad vi förväntar oss. Vi ska utkräva ansvar och styra mer, det är vårt ansvar.
• Avlasta först linjens chefer från byråkrati så de kan vara personalledande. IT, ekonomi, personalavdelningen och kommunikation måste ha resurser som räcker.
• Prioritera det som måste göras. Om detta görs rätt och organisationen använder lönesystemet till att gynna kvalitativ produktion framför projekt. Fortbildning framför möten. Det innebär inte att all sådan verksamhet är onödig.
• Återinför nattavtalet. Det var både bättre och billigare. Man ska inte behöva jobba varannan helg.
• Mer tänkande behövs kring flöden och patientens väg i vårdkedjan.
• Vi måste tillsätta chefer som kan fatta beslut utan att en grupp behövs. Mindre curling och mer tydlighet efterlyses. Verksamhetscheferna är en nyckelgrupp som kan utföra omställningen. Om detta görs rätt borde vi en kunskapsorganisation som utvecklas tillsammans med medarbetarna. Där alla trivs och tycker att det spännande och roligt att gå till jobbet. En arbetsplats som också uppfyller medborgarnas önskemål.
• Delaktighet är ett nyckelord som dels innebär att man får vara med att påverka och dels att man tar ansvar.
• Politiken krav på mätning av allt måste minskas ned till det nödvändiga. Policy ska ses över och också minskas ner.
Bo Brännström, oppositionsråd i Landstinget Dalarna
Den offentliga sektorn i Sverige är inte i bästa skick och det är naturligtvis starkt förknippat med personalfrågor. För att förstå vad som hänt måste man göra en tillbakablick.
En ganska stor del av vad det som den offentliga sektorn utför idag gjordes förr i hemmen, främst av kvinnorna. Under 60-talet förändras detta genom att alltfler kvinnor söktes sig ut på arbetsmarknaden och att allt fler sökte sig till högre utbildningar. Sambeskattningen avskaffade delvis hemmafrun genom att de ekonomiska incitamenten till hemarbete minskade. Ett bekymmer från denna tid var att de som gick från hem till lönearbete, gick från 0 i lön. Då behövde inte arbetsgivarna betala särskilt mycket för att locka sökande. Sjuksköterskeyrket var en blandning av volontärism och arbete.
Runt 1970 fick vi en påtaglig brist på arbetskraft som löstes dels genom kvinnor började arbeta i industrin och rekrytering av yrkesarbetare från Sydeuropa. På sjuttiotalet inträffar också en rad förändringar. Sverige var bland de tre rikaste länderna i världen. Men redan 1968 började konkurrensen från utlandet öka då Europas produktionsapparat var återställd efter kriget. Vi trodde att nedgången i tillväxt bara var tillfällig och vänstervågen drev på för en kraftigt utökad offentlig produktion. Den allmänna trenden var också att det var där man skulle jobba. Betygen för intag till vårdlinjen (undersköterska) var mycket höga som exempel. Alla problem skulle nu lösas av den sociala ingenjörskonsten och de bästa betygen kunde dyka upp på socialhögskolorna. Lärarutbildningen var högstatus och yrken inriktade mot industrin hade det motigare. De sista av denna generation lämnar just nu yrkeslivet.
På sjuttio och åttitalen fortsatte en omfattande strukturomvandling. Men ekonomin var betydligt klenare men fackföreningar drev fram höga löneökningar som gav hög inflation. En del av industrin kunde överleva enbart pga. stora devalveringar. Den offentliga sektorn kunde inte rationalisera och löneökningarna möttes med stora skattehöjningar. (Baumols dilemma) Högavlönade och företagare drabbades av höga marginalskatter som gjorde arbete olönsamt. De stora företagsägarna flydde landet. Investeringar sjönk och endast två företag hade vuxit sig stora sedan kriget. Sverige föll från sin tredjeplats i BNP/c till ca 20: e. Spekulation i främst fastigheter var lönsamt p.g.a. av full avdragsrätt på räntor.
1992 blev det dock tvärstopp i ekonomin. En halv miljon svenskar förlorade jobbet. Problemen blev inte färre av att de generösa sjukförsäkringarna hade gjort att verksamheter tvingats överanställa. De som gick skift fick mer betalt när de sjukskrev sig. Karensdag infördes. Nu tvingades folk gå till jobbet, skattereformen hade gjorde det lönsamt att jobba igen och kompledigheterna minskade kraftigt. Inflationen sjönk liksom löneökningstakten. Staten finansierade krisen genom att subventionerna till bostäder togs bort och blev istället en skattebas. Kommuner och landsting förlorade delvis skattebidragen. Att jobba i offentlig sektor minskade i attraktivitet från åttiotalet och framåt. Inom sjukvården togs många servicetjänster bort. Då sjuksköterskor knappt kostade mer än lägre utbildade så kom de att jobba med många av verksamhetens alla uppgifter. Därför behövs det fler än vad som är motiverat. Alla yrkeskategoriers arbete med att höja sin status gav också en organisation med få chefer.
Läkarförbundet varnade för överutbildning som skulle leda till arbetslöshet, vilket gjorde att utbildningsplatserna drogs ner så bristen bibehölls. Bristen gav hyrläkarsystemet som urholkar både budgetar och moral. Antalet läkare och sjuksköterskor har dubblerats de senaste decennierna. En allmän attitydförändring till yrkesarbete kan också skönjas. Lojaliteten mot verksamheten är inte på samma sätt idag. Trivs jag inte flyttar jag och byter jobb. Det är också så man kan få en rejäl löneökning. Rörligheten sliter på den personal som stannar kvar och som ofta måste lära upp nya medarbetare.
Världen har sedan finanskrisen lyckats återhämta sig och vi har haft en rejäl tillväxt de senast åren. Stor flyktinginvandring ökar både problem och möjligheter. Tillväxten bryts sannolikt och framför oss väntar sämre tider ekonomiskt.